Tycker det är lite märkligt att man fortsätter envisas med att mäta BMI på de allmänna hälsokontrollerna, på alla människor, då de flesta vältränade blir överviktiga på ett sådant test.
Däremot ger det ett förhållandevis rättvisande riktmärke på icke tränandes människor.
Det fungerar som så att för en person med en viss längd ökar BMI linjärt med ökande vikt. Det finns i litteraturen olika statistiska gränsvärden för vad som skall räknas som undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. I tabellen som följer visas de allmänna gränsvärden som WHO anger, som gäller vuxna människor med ”normal” muskelmassa.
Att notera är att är man vältränad med stor och god muskelmassa kan man om man har otur anses fet ...
Gränsvärden för BMI definierade av WHO
Viktklasser BMI
Undervikt mindre än 18,5
Normalvikt 18,5–24,9
Övervikt 25,00–29,9
Fetma grad 1 30,0-34,9
Fetma grad 2 35,0-39,9
Fetma grad 3 mer än 40
Body Mass Index (BMI) eller kroppsmasseindex anger relationen mellan vikt och längd enligt beräkningen kroppsvikt i kilogram dividerat med kroppslängden i meter i kvadrat.
En person som väger 75 kg och är 1,80 m lång har alltså BMI:
75 dividerat med 1,80 x 1,80 = 23
BMI skapades på 1800-talet. Ungefär från och med 1970-talet började BMI internationellt bli standard för viktbedömning.
Gränsvärdena för BMI ska ses som ett riktmärke för att mäta hälsosam vikt.
När det gäller barnfetma används ibland måttet isoBMI som är korrigerat för att passa denna åldersgrupp.
BMI är inget klart facit då det varken är korrigerat för ålder, för kvinnor under graviditet, eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare. Muskler, som till stor del består av vatten, har en högre densitet än fett.
Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt.
Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. Omvänt gäller också att BMI inte visar att en normalviktig person är otränad.
Ett mer noggrant instrument är att räkna ut andel kroppsfett i procent, vilket fungerar även för vältränade personer med ett högre BMI och en normalviktig person med mycket kroppsfett.
BMI kritiseras av flera skäl, av vilka några nämns ovan.
BMI anses av vissa läger också vara missvisande för personer över 50 år, för vilka ett BMI i undre normala referensintervallet hänger samman med ökad dödlighet, medan lite övervikt inte är så farligt. Enligt samma teori, som kallas överviktsparadoxen, kan ett BMI på 25 för en person som är 60 år vara den mest ideala vikten, sett till överlevnad. Den ideala vikten för äldre tycks vara högre än för unga vuxna.
Ett kompletterande mått på om ett förhöjt BMI också innebär en ökad hälsorisk, får man om man även mäter fettets fördelning i kroppen. Om en stor del av kroppsfettet utgörs av bukfetma så innebär det en ökad hälsorisk. Det kan därför vara av värde att också mäta kvoten mellan bukens och höftens omkrets, vilket kallas midja-höft-kvot. En hög kvot (mycket fett kring buken) indikerar bukfetma.
Viktigt att man utgår från var individ då vi alla är olika, med olika form, genetik och förutsättningar och arbetar på att förändras utifrån dessa olika utgångslägen för att må så bra som möjligt.
Däremot ger det ett förhållandevis rättvisande riktmärke på icke tränandes människor.
Det fungerar som så att för en person med en viss längd ökar BMI linjärt med ökande vikt. Det finns i litteraturen olika statistiska gränsvärden för vad som skall räknas som undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. I tabellen som följer visas de allmänna gränsvärden som WHO anger, som gäller vuxna människor med ”normal” muskelmassa.
Gränsvärden för BMI definierade av WHO
Viktklasser BMI
Undervikt mindre än 18,5
Normalvikt 18,5–24,9
Övervikt 25,00–29,9
Fetma grad 1 30,0-34,9
Fetma grad 2 35,0-39,9
Fetma grad 3 mer än 40
Body Mass Index (BMI) eller kroppsmasseindex anger relationen mellan vikt och längd enligt beräkningen kroppsvikt i kilogram dividerat med kroppslängden i meter i kvadrat.
En person som väger 75 kg och är 1,80 m lång har alltså BMI:
75 dividerat med 1,80 x 1,80 = 23
BMI skapades på 1800-talet. Ungefär från och med 1970-talet började BMI internationellt bli standard för viktbedömning.
Gränsvärdena för BMI ska ses som ett riktmärke för att mäta hälsosam vikt.
När det gäller barnfetma används ibland måttet isoBMI som är korrigerat för att passa denna åldersgrupp.
BMI är inget klart facit då det varken är korrigerat för ålder, för kvinnor under graviditet, eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare. Muskler, som till stor del består av vatten, har en högre densitet än fett.
Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt.
Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. Omvänt gäller också att BMI inte visar att en normalviktig person är otränad.
Ett mer noggrant instrument är att räkna ut andel kroppsfett i procent, vilket fungerar även för vältränade personer med ett högre BMI och en normalviktig person med mycket kroppsfett.
BMI kritiseras av flera skäl, av vilka några nämns ovan.
BMI anses av vissa läger också vara missvisande för personer över 50 år, för vilka ett BMI i undre normala referensintervallet hänger samman med ökad dödlighet, medan lite övervikt inte är så farligt. Enligt samma teori, som kallas överviktsparadoxen, kan ett BMI på 25 för en person som är 60 år vara den mest ideala vikten, sett till överlevnad. Den ideala vikten för äldre tycks vara högre än för unga vuxna.
Ett kompletterande mått på om ett förhöjt BMI också innebär en ökad hälsorisk, får man om man även mäter fettets fördelning i kroppen. Om en stor del av kroppsfettet utgörs av bukfetma så innebär det en ökad hälsorisk. Det kan därför vara av värde att också mäta kvoten mellan bukens och höftens omkrets, vilket kallas midja-höft-kvot. En hög kvot (mycket fett kring buken) indikerar bukfetma.
Viktigt att man utgår från var individ då vi alla är olika, med olika form, genetik och förutsättningar och arbetar på att förändras utifrån dessa olika utgångslägen för att må så bra som möjligt.
