Från glädje till djup sorg...

Har kännt mig alldeles vek idag...
Tuff dag igår som vanligt med en arbetsdag från 06:00 till...U name it...gjorde att jag struntade i att lyfta luren när telefonen ringde vid niotiden. Lyssnade av meddelandet strax därpå. Kunde ha varit vem som helst, men det var det inte, det var min låtsasmormors äldsta son som jag inte hört ifrån på åratal då de bor långväga. Tankarna rusade direkt iväg och tårarna började strömma, halsen och magen fylldes av en stor klump. - Varför skulle han ringa mig, om inte...Jag tog ut det värsta och det tog mig minst en timme att samla mig för att slå hans nummer. Det var som jag förfarade, min underbara, älskade låtsasmormor hade lämnat oss och hennes yngsta son funnit henne livlös i sitt hem.
Jag fylldes av ångest att jag inte ringt eller varit där på en tid. Sist när jag och Nellie skullle besöka henne var första gången jag kände oro för hennes hälsa och liv, då hon inte ville att vi skulle kliva på. Hon var för dålig, just då tänkte jag. Det var sista gången jag träffade henne.
Jag förstår inte förrens nu hur sjuk hon varit i så många år! Trots att hon gick där med syrgashjälp halva dagarna, isolerad, så hade hon fortsatt en sån karisma och livsglädje och det strålade positivitet om kvinnan!
Det var alltid "OK" med henne när man frågade. Hon undrade alltid hur vi hade det, hur vi mådde och hur allt rullade på och var alltid så glad på våra vägnar. Hon hade bilder på sina alla nära och kära överrallt som hon alltid så härligt pratade om, på ett älskvärt sätt. Alltid så glad och positiv!
Denna fantastiska kvinna har betytt så mycket för mig och funnits där sedan barnsben. Henne kunde jag alltid vända mig till, vad helst det gällde och prata om precis allt.
Nu finns hon inte där längre och jag hann aldrig säga farväl...