I tisdags kväll bet jag ihop och höll kurs efter att ännu inte haft tillfälle att fara dit...rädslan av att inte hinna dit och få träffa henne gjorde såklart hjärtat mitt extra skört.
I går kväll kom jag äntligen till henne och satt där ensam hos henne där hon låg, fortsatt lika vacker. Hon blickade upp på mig då och då där jag satt pratandes om livet och döden. Nellie hade ritat en teckning, ett stort rött hjärta, som jag höll framför henne och jag såg verkligen hennes känsla av att se den. Hon kramade min hand. Det var fint att sitta där själv med henne men så sorgligt! Med tårar som inte kunde häjdas och med en tung känsla i bröstet av saknad...
Hon har levt ett väldigt långt, friskt och bra liv och det är dags att ta farväl nu...
Nu ikväll ville Nellie följa med och sjunga för hennes gammelfarmor och jag tog beslutet att det var rätt.
Vet inte om farmor min var medveten om att vi var där, för hon var inte lika närvarande idag, men jag tror att Nellies sång berörde henne. Det var så himla fint!
"Du är så fin och jag tycker om dig, du är så fin och jag tycker om dig.
Ingen är så fin som du i hela världen, ingen är så fin som du i hela världen..."
Sången Nellie sjöng på dopet för lill-Nova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar